75339374_2488629077899724_5011312753722261504_o

Mars – vår lille ”krigare”

En torsdagskväll (den 19 september) när jag kommit hem efter kvällsjobb hade Cassiopeja fött sin kull, tre underbara teddymarsvinspojkar. Tyvärr lämnade en av pojkarna oss och vi höll  tummarna att de andra två skulle få stanna, växa och bli stora. Inledningsvis såg det bra ut och de två marsvinspojkarna fick namnen Merkurius och Mars. I samband med namngivningen visste jag ännu inte hur bra namnen skulle passa de båda nyfödda marsvinspojkarna, utan det kom tiden att utvisa.

Namnet Merkurius kommer från romersk mytologi, där Merkurius var guden av snabbhet, handel och kommunikation. Merkurius har givit namn till planeten Merkurius, vilket är ett vanligt fenomen då det kommer till planeterna i vårt solsystem. Dock så spekuleras det om att det troligen finns en sammanhängande bakgrund till att han fick namnge just den planeten. Planeten Merkurius rör sig snabbast av alla i solsystemet, och inom den romerska mytologin var Merkurius bland annat känd för att vara en fartfylld budbärare. Vår lille Merkurius var just en fartfylld liten sprallig marsvinspojke som samtidigt höll sig nära sin mamma såsom planeten Merkurius närhet till solen. Merkurius utvecklade sig och gick upp i vikt helt enligt plan såsom små marsvinspojkar brukar när de både diar och tidigt lär sig äta riktig mat.

Namnet Mars kommer också från den romerska mytologin, där Mars var krigsguden. Till honom ställde romarna böner och löften i krig och fältslag. Romarna valde även att namnge planeten Mars efter sin krigargud på grund av den röda färgen på planeten som leder tankarna till blod. Det är järnmineraler i planetens jord, dvs järnoxid = rost, och därmed får jorden och dammet på Mars atmosfären att framstå som rödaktig. Vår lille Mars fick namnet Mars eftersom han var den mest rödaktiga av de två bröderna. Hans rödgruppsfärg är buff medan Merkurius rödgruppsfärg är cream. Att lille Mars dessutom skulle få kriga lite mer för att få möjligheten att växa och bli stor hade vi ingen aning om där och då, utan namnen var som sagt ett färgmässigt val.

  

På bilderna ovan är de båda bröderna en dag respektive en vecka gamla. På den andra bilden ser den uppmärksamme att Mars är mindre än Merkurius. När de var nyfödda skiljde det endast 3g, men allt eftersom dagarna gick syntes en alltmer markant storleksskillnad. Lille Mars var dock hela tiden pigg och åt med en enorm aptit. Och trots att han tidigt åt såväl hö och kraftfoder som grönsaker gick han upp bara ytterst lite i vikt… men trenden var uppåtgående och för att hjälpa honom på traven lite började jag tilläggsmata ett par mål om dagen (dvs inte istället för övrig mat utan som ett extra tillskott i tillägg till). När han sedan dessutom började bli lite oproportionerlig i kroppen med tunna skuldror och bred mage började mina tankar gå åt omogen tarm och jag sökte efter information på nätet. Jag var inte säker på om det var det men ville ändå läsa på lite mer för att bilda mig en uppfattning om jag skulle kunna hjälpa lille Mars eller om han kanske drabbats av ett tillstånd med dyster prognos. Det jag kunde läsa mig till var mer positivt än jag befarade. Det stod bl.a att om man behandlade tillståndet rätt skulle man kunna rädda marsvinet och den rätta behandlingen var fiber. Så jag beslöt mig där och då för att göra ett försök. Så från ca 2 veckors ålder fick Mars nu dagligen Criticalcare blandat med Fortimel för extra energi. Han åt även det med god aptit. Och sakta men säkert började något hända. Hans tidigare så tunna kropp började fyllas ut. Vid 6,5 veckors ålder hade han passerat 300g och var redo att flytta till en av våra vuxna hanar, Crestine’s Eclipse. De har nu bott ihop i ungefär en vecka och trivs mycket bra tillsammans lille Crestine’s Mars och Crestine’s Eclipse. En liten ”krigare” tillsammans med en vuxen marsvinskille som också hade en tuff start i livet som prematur. Två fina överlevare som nu lever tillsammans. Och Mars fortsätter med sin fiberrika kost, så vi förhoppningsvis får se honom växa och bli stor.

    

 

75339374_2488629077899724_5011312753722261504_o

En tuff start i livet…

På morgonen dagen innan midsommar hittade jag en av mina högdräktiga marsvinshonor i sin bur liggandes alldeles stilla och med kraftig slagsida. Hon hade drabbats av en stroke. Så istället för att hitta små bebisar vid henne möttes jag av detta. Vid första anblick var jag inte ens säker på att hon levde. Men när jag tog upp henne såg jag att hon var vid liv om än mycket medtagen.  Väldigt ledsen och rädd att mista både mamma Pretty och barnen hon bar i sin mage, virade jag in henne i en handduk och bar henne med mig . Gjorde iordning en av våra duvtransporter, la henne sedan däri och ställde henne tyst, lugnt och mörkt i hopp om att hon skulle återhämta sig. Sedan hände något smått fantastiskt bara en halvtimme senare. Pretty födde trots sin stroke tre små välskapta bebisar, en pojke och två flickor. Eftersom Pretty var så dålig kunde hon inte ta hand om sina bebisar själv. Däremot fanns jag där. Jag tog bort fosterhinnor och frotterade bebisarna torra samt klippte navelsträngar.  Trots sitt kritiska tillstånd var Pretty en fantastisk mamma som lät de små ligga nära och dia plus att hon pratade med dem. Däremot var jag osäker på om och isåfall hur mycket mjölk hon producerade, så jag började tidigt handmata  bebisarna.

  

Tyvärr såg jag inga tecken till någon återhämtning för finaste Pretty (hon kunde varken äta eller dricka själv utan jag hjälpte henne med allt) och de kändes inte värdigt, utan jag tog det svåra beslutet att låta henne somna in. Vanligtvis får våra teddybebisar namn enligt temat gudar/gudinnor, vampyrer och sagofigurer. Men för just denna kullen blev det självklara valet att frångå temat och bokstaven L som egentligen stod på tur och istället namnge dem alla efter sin fantastiska mamma. Bebisarna fick därför namnen Crestine’s Pretty Sweet, Crestine’s Pretty Cute och Crestine’s Pretty Cool. Kullbilder och individuella bebisbilder på dem finns på vår kullsida Kullar 2019. När Pretty så tragiskt hade lämnat oss fick bebisarna en mycket bebis-kär fostermamma Wonder (sonens abypet). Wonder tog hand om bebisarna såsom om de vore hennes egna. Hon erbjöd närhet, putsade och skötte dem små exemplariskt och lät dem även snutta även om det inte kom mjölk samtidigt som jag fortsatte handmata.

  

De små matades inledningsvis varannan timme första dygnet och sedan glesade jag ut det till tre timmars mellanrum samtidigt som mängden mat successivt ökades. KMR kattungemjölk åt de alla tre med mycket god aptit. Att handmata små marsvinsbebisar är således mer eller mindre ett heltidsjobb de första veckorna. Och eftersom jag jobbar heltid på mitt ordinarie jobb som specialistsjuksköterska inom intensivvård insåg jag tidigt att jag behövde ta hjälp för att tillgodose marsvinsbebisarnas behov av mat var tredje timma. Underbara Marie som har Sockergrynets marsvin har ställt upp och hjälpt mig och Wonder att ta hand om ”Prettybebisarna”.

  

    

Nu har bebisarna hunnit bli 2,5 veckor gamla. De äter välling med god aptit och har (äntligen!) så smått börjat smaka hö, gräs och grönsaker. Vi märker att de jämfört med om de diat sin mamma ligger lite efter viktmässigt, i och med att de varit så väldigt förtjusta i just vällingen och att det varit lite trögt att få dem att börja äta annan mat. Men nu är de på gång och vi håller tummarna för att vi ska få behålla dem alla tre. De har också blivit allt mer tuffa och företagsamma. De tar sig fram obehindrat och hänger gärna ut över burkanten och spanar efter mat. Tuffast av dem alla är minstingen Crestine’s Pretty Cool även kallad ”Coolingen” (efter det att min yngste son kallade honom det när jag satt vid köksbordet och matade honom en av de allra första dagarna). Lille Coolingen har vågat sig på konststycket att hoppa från hustaket och vidare upp på burkanten där han spatserar obekymrat. En tuff liten kille!

    

På bilderna ovan ses Coolingen promenera på burkanten (mitten samt t.h) och en av hans systrar (t.v) hänga över burkanten. Och efter den tuffa och omtumlande starten i livet för dessa små gyllene teddybebisar hoppas vi och håller tummarna för att de nu ska får stanna alla tre.

 

75339374_2488629077899724_5011312753722261504_o

Efter sommaren kom hösten…

NU är det dags för ett nytt inlägg. Jag har inte uppdaterat bloggen på länge på grund av en mängd olika anledningar (fullt upp med studierna till specialistsjuksköterska plus andra saker i livet som tagit upp tid). Senast jag skrev var under sensommaren… och vilken sommar vi haft! Fantastisk fin på många sätt och vis men samtidigt förde sommaren med sig torka, missväxt och allmänt illabefinnande för både människor och djur som inte riktigt klarade av värmen som bjöds. Och efter det att jag pratat med flera olika marsvinsuppfödare framgick det tydligt att den varma sommaren tyvärr resulterade i en rad avelsmässiga tråkigheter; honor som inte blev dräktiga, födde för tidigt och/eller drabbades av toxikos, små bebisar både prematura och fullgångna som inte gick upp i vikt som de skulle trots stödmatning. Alla marsvinsuppfödare har inte drabbats av alla de nämnda avelsproblemen (tack och lov för det!) men jag vågar påstå att vi alla haft vår beskärda del och mer därtill under den gångna sommaren och hösten.

Crestine’s marsvin är en liten uppfödning, vilket innebär att hos oss föds ett mindre antal kullar per år.  Att då förlora ett par av våra kullar plus älskade avelsdjur blev särskilt kännbart och den varma sommaren blev därmed till ett ofrivilligt avelsuppehåll. Samtidigt kan vi nu glädjas åt höstens ljusglimtar, däribland höstens senaste kull, en efterlängtad argentekull med tre underbart söta bebisar och en mamma som fick må bra.  Plus dessförinnan fyra fina teddymarsvinsbebisar födda i två olika kullar av fantastiska mammor. Den ena teddykullen var även vår första kull efter egenuppfödda djur, lite utav en milstolpe. I den kullen blev Hera ensam kvar,  då vi ledsamt nog förlorade hennes syskon efter födseln. Givetvis stannar Hera hos oss och då jag redan nu vågar påstå att hon har lovande pälskvalitet ska det bli spännande att se hur hon utvecklas framöver.

    

Och efter ett 2018 med en sommar och höst som kantats med avelsutmaningar törs vi nu återigen blicka framåt. Har nu i december satt ihop några avelspar och ser med tillförsikt fram emot ett fint avelsår 2019!

Avslutar inlägget med att även dela med mig av våra två fina julkort som laddades upp på vår instagram och facebook på julafton. Önskar er alla en fortsatt fin julhelg och ett gott nytt marsvinsår 2019!

  

75339374_2488629077899724_5011312753722261504_o

Stora flyttdagen

Under söndagen 8 juli flyttade våra små teddymarsvinspojkar Crestine’s Fahrenheit och Crestine’s Farynx till sitt nya hem hos Polly och Maja. Lycka till som nyblivna marsvinsägare. Hoppas ni och marsvinspojkarna kommer trivas med varandra.

    

Även charmige Crestine’s Eclipse flyttade i söndags. Han flyttade till sitt nya hem hos Marie / SMF 509 Sockergrynets marsvin. Eclipse föddes för tidigt och var den enda som klarade sig i sin kull. En liten överlevare som nu blivit stor. Marie var på besök hemma hos oss strax efter det att Eclipse föddes och har sedan följt honom under uppväxten. Och det känns extra bra att det är just till Marie som Eclipse flyttar.

    

75339374_2488629077899724_5011312753722261504_o

Vårens kullar … och dem som aldrig blev :(

Under våren har det fötts några kullar hos oss, både teddy och solida argente. Den 22 maj fick vi en teddykull. Vår första kull med enbart chokladfärgade teddymarsvinsbebisar. En milstolpe! Tre fina välmående bebisar, två pojkar och en flicka. Flickan fick namnet Crestine’s Florence Nightingale efter den första sjuksköterskan. Fortsatte hela den kullen på det medicinskt-naturvetenskapliga temat och gav pojkarna namnen Crestine’s Farynx och Crestine’s Fahrenheit. Känns som en kull med bra pälsar och det ska bli kul att följa dem små framöver.

  

  

Bara någon dag innan teddykullen, den 19 maj, föddes en kull där jag hade förväntat mig solida argente/agouti men vi istället fick två bedårande söta self-bebisar. Men hur kom det sig då att de blev selfar när vi väntade oss solida argente och solida agouti? Kullen var ett litet avelsprojekt med syftet att få in solidargente på teddy.  Och eftersom jag  vid tiden för parningen inte hade någon passande solid argente/agouti hane passade det extra bra att vår nonself solid silverargente hona Quanah parades med Azkaban, teddyhane i färgen chocolate/cream med pinkeyed-anlag. Tanken var då  som sagt att få solider med teddyanlag. Ett litet avelsprojekt i all sin enkelhet… Eller i teorin är det enkelt. En solid argente ger solid anlaget vidare till sina ungar. Och alla marsvinsungar efter en solid argente och en icke-agouti/argente bör bli solid argente alternativt solid agouti, förutsatt att de får solidanlaget.

I praktiken då? Ja där slumpade de sig som så att  båda marsvinsungarna i kullen blev self. Slutsatsen jag dragit: Quanah har således ett a-anlag för icke-agouti/argente tillsammans med sitt solidanlag/ar-anlag. Hon har även genotyp Ee och kan därför ge vidare e-allelen som gör att de bebisar som får det anlaget tillsammans med samma anlag från sin far inte visar svart pigment utan döljer således ev tickning. Crestine’s Behemoth som är lilacfärgad fick inte fick något solidanlag från mamma Quanah. Istället fick han ett anlag för icke-agouti/argente. Och tillsammans med  motsvarande anlag från sin pappa blev han  self. Eftersom mamma har röda ögon och pappa bär anlag från röda ögon nedärvde Behemoth detta anlag från båda sina föräldrar. Han blev således self lilac. Crestine’s Beyoncé blev cream med dubbla ee-anlag (ett från vardera föräldern). Hon visar med andra ord inte svart pigment och kan således bära ar-anlag för solid under creamen, förutsatt att hon fått det anlaget från sin mamma (isåfall genotyp aarBbcdcreePp).

En liten reflektion från mig… Tittat en del i stamtavlorna och solida argente är inte färgavlade på samma sätt som exempelvis self black eller nonself solid agouti. Avelsmaterialet för solida argente är för litet för det, så man har blandat in en del cream och golden m.fl. Och med det i åtanke är det inte konstigt att det blev som det blev i kullen. Då funkar ju liksom inte den teoretiska genetiken i praktiken. Utan dolda anlag finns och poppar upp. Utmaningen framöver blir att försöka ”späda ut” och avla bort selfanlaget m.m. Vilket görs bäst genom att avla solid argente med solid agouti och till viss del vanlig argente och blanda in self endast i undantagsfall. De solida agouti har färre andra färger inblandade (än solida argente har) och ger då förhoppningsvis färre överraskningar rent färgmässigt. Och det där med genetisk analys av stam och kunskaper inom genetik är trots allt inte så dumt, snarare en förutsättning. Känns ändå bra att kommit fram till hur jag ska komma vidare. Framöver blir det avel med fokus på solid argente & solid agouti  i färgerna cinnamon och silver. Så med tiden så… kan jag nog nå målet.

Tredje kullen föddes på självaste nationaldagen. När jag gick upp på morgonen överraskades jag av att Ace hade fött sin kull en dag tidigare än beräknat. En kull med ljuvliga solida argentebebisar! Tre fina solida argentebebisar, en flicka och två pojkar. Plus ytterligare en liten medtagen flicka som tyvärr inte klarade sig. Mamma Ace och hennes tre bebisar mår fint och de små växer så det knakar. En av ungarna i kullen är en helt underbar fin liten solid silverargente pojke som jag hoppas mkt på, Crestine’s Coldplay.  Min första solida silverargente! Givetvis stannar han och bidrar till fortsatt avel när han blivit lite äldre. Dessförinnan är planen att han skall ställas ut. Delar med mig av foto på Ace med sina nyfödda bebsiar samt två foton på Coldplay, ett som nyfödd och ett nytaget. Han och syskonen blir 2 veckor gamla idag.

  

  

Planen var ytterligare en kull solider som var beräknade att födas i början av juli. Vår fina solida cinnamonagoutihona Galant var parad med Xaron cinnamonargente som just nu är på besök hos oss (han bor vanligtvis hos sin uppfödare i Danmark). Just denna kullen såg jag mkt fram emot eftersom jag är speciellt förtjust i cinnamon. Men ödet ville annorlunda… Tyvärr drabbades Galant av komplikationer efter 6 veckors dräktighet. Hon började blöda och blev snabbt dålig. Åkte in akut till Blå Stjärnan. Ultraljud visade inkapslade outvecklade foster i ena livmodern samt missfall i den andra. Galant lades in med smärtlindring etc plus matades med criticalcare för att förbereda för operation. Men det blev ingen operation, utan hon blev snabbt sämre med sepsis och toxikos. Och jag fick ta det oerhört svåra beslutet. Finaste älskade Galant fick somna in lugnt och stilla i mitt knä. Sent på kvällen blev begravningen, och när jag efteråt skulle lägga mig och sova såg jag från min balkong ett magiskt ljusfenomen där himlens molntäcke liksom öppnade sig. Det var min älskade Galant som gick över regnsbågsbron. Vila i frid finaste tjejen! Saknar dig oerhört.