Ibland går aveln inte som planerat…

För två veckor sedan var det dags för Stormy att föda sin kull och det gick inte som planerat. Det gick inte bra alls. Första bebisen kom med rumpan först och fastnade, så jag fick hjälpa. Och eftersom jag kom in i rummet mitt i allt vet jag inte hur länge hon suttit och krystat. Hon var iaf mkt trött och tagen, orkade inte krysta tillräckligt utan jag fick pga försvagat värkarbete hjälpa till och förlösa båda Stormys bebisar. Ingen av dem levande.

Första bebisen hade fastnat såpass långt ned i förlossningskanalen att jag med lätthet kunde nå den och samtidigt som Stormy krystade kunde jag hjälpa till att  försiktigt lirka och ”dra ut” den. Den andra bebisen var det värre med. Stormy orkade bara två svaga krystvärkar i taget, därefter långt uppehåll, sedan ytterligare två oproduktiva värkar osv. Tiden gick och inget hände. Jag hade liksom trott att bara den första bebisen hjälpts ut så skulle resten komma ut ”av sig själva”, men så blev det inte. Kände jag behövde göra något mera för att hjälpa. Försiktigt lyfte jag upp Stormy för att undersöka henne. Kände på magen, först försiktigt och tyckte mig inte känna några bebissparkar. Sannolikt hade kvarvarande bebisar i magen dött eftersom det tog sådan tid med första som fastnade på vägen ut. Men hur många var de? Jag började känna efter lite mera noggrant och när jag palperade magen kunde jag känna enbart en bebis som verkade livlös. Iallafall när jag kände utanpå magen. Tvättade och spritade händerna.  Kände försiktigt efter i förlossningskanalen och bebisen låg åt rätt håll med huvudet nedåt, men i mitt tycke långt upp, och när Stormy krystade kände jag hur bebisen gled ännu längre upp. Där och då tänkte jag att hon är alldeles för trött och det här kommer hon aldrig att fixa, inte själv.  Å nu fick jag stålsätta mig. Ungen skulle ut! Antingen det eller så skulle jag förlora min fina älskade Stormy. Jag satte mig på en pall med Stormy på en handduk i knät och tillsammans jobbade vi för att hennes andra unge skulle ut. Jag stimulerade henne att krysta och vid varje krystning höll jag emot på utsidan magen så att bebisen inte kunde glida uppåt. Successivt kunde vi tillsammans få den allt längre ned i förlossningskanalen. Och efter nåt som kändes som en hel evighet men säkert var iaf minst 45 min kunde jag äntligen nå huvudet och lirka ut även denna marsvinsbebisen. Lät Stormy pusta ut och palperade sedan på nytt hennes mage. Den kändes mjuk och inga kvarvarande bebisar kunde kännas. För säkerhetsskull masserade jag hennes mage för att stimulera livmodern att dra ihop sig.

Det var en mycket jobbig förlossning för stackars Stormy. Efteråt ville hon inte äta själv så jag fick mata henne med criticalcare och fortimel juicy näringsdryck. Tillsammans kämpade vi ihop och nu två veckor efteråt äter Stormy äntligen både hö och grönsaker. Hon får fortsatt lite stödmatning med criticalcare, mest för att inte avsluta helt tvärt utan istället successivt fasa ut stödmatningen. Och nu äntligen törs jag hoppas att tillsammans fixade vi detta, Stormy och jag.

    

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *