Vårens kullar och avelsutmaningar

Dags för en liten rapport från marsvinsrummet och vad som har hänt här hos oss nu under våren 2021.

SMF 114 Crestine’s marsvin är en mindre uppfödning. Ett fåtal kullar föds härhemma. Samtliga kullar planeras väl och syftet är alltid först och främst egen avel. Vi aldrig tar kullar i rent försäljningssyfte, men emellanåt kan det ändå bli några marsvinsungar som söker nya hem. Likaså finns tidvis trygga vuxna marsvin som letar nya hem som avelspensionärer.

Nu under våren har det fötts några kullar hos oss. Och lika underbart som det är när allt går bra, lika förfärligt är det när det inte gör det. För marsvinsavel är inte enbart en dans på rosor, utan ibland drabbas man av avelsutmaningar. Och ibland händer det att man som uppfödare ställs inför de där riktigt komplicerade situationerna. Och de gånger som man gör det och man trots allt klarar av det fastän man har oddsen emot sig blir man både ödmjuk och tacksam.

Först ut av kullarna denna våren blev en kull med solida cinnamonagouti födda 4 april, samtliga med anlag för röda ögon från deras pappa som är solid cinnamonargente. Ett av avelsprojekten jag har bortsett från att befästa min linje med solida cinnamonagouti är att ta fram en till avelslinje där jag på sikt kommer avla solida cinnamonargente. Denna kullen är en bit på vägen mot det avelsmålet. Genom selektiv färgavel och med kunskaper inom marsvinens färggenetik arbetar jag målfokuserat och tålmodigt. Alla fyra marsvinsbebisarna, två honor och två hanar, är kvar hos oss på tillväxt och utvärdering. Framöver kommer en av hanarna att söka nytt hem, men vi har ingen brådska där. Istället är rätt hem det viktigaste för oss.

Första utmaningen kom med första kullen. Ibland kan marsvinsbebisar ha svårt att komma igång att dia trots att de är i övrigt fullt friska. Så blev det för lille Noice, en av marsvinspojkarna i första kullen. Han var precis som syskonen tidig med att smaka både hö och grönsaker, men kom inte riktigt igång med mammamjölken. Medan kullsyskonen hade en uppåtgående kurva stod Noice istället stilla i vikt. Därför stöttades han med KMR välling (som efter ett tag även blandades med en liten del criticalcare för mer fibrer) plus kligröt (med havregryn iblandat för extra energi). Och efter ett tag var viktkurvan på uppåtgående även för Noice. Numera har Noice blivit en större liten marsvinskille och flyttat från mammaflocken och bor med en av våra trygga vuxna marsvinshanar, Centrisk. Kullbrodern Novocaine har på samma sätt flyttat in till King. Småkillarna Novocaine och Noice verkar trivas bra med sina respektive vuxna trygga burkamrater som med lugn och tålamod lär dem ”hur man blir vuxet marsvin”.

    

Sist ut av kullarna var kullen som föddes i maj och med den kom den andra och även största utmaningen. Vår fina Lucia blev då mamma för tredje gången. Tyvärr gick det inte lika bra denna gång som de två gångerna innan. Långdragen och svår födsel där den första marsvinsbebisen var dödfödd och den andra fastnade så jag fick rycka in och hjälpa till (tack och lov att jag var där just då). När den andre marsvinsbebisen väl var ute (också dödfödd) kände jag att det fanns fler ungar kvar i magen och jag kände sparkar. Satte tillbaka Lucia i huset hon valt att föda i och där föder hon sedan sin sista bebis, nummer tre i denna kull, och marsvinsbebisen levde mirakulöst nog men var medtagen och fick frotteras för att komma igång ordentligt. Både Lucia och bebisen var väldigt trötta efter födseln, ville inte äta och/eller dia. Har stödmatat dem båda, med criticalcare respektive KMR, och vakat över dem dygnet runt de första dygnen, plus givit Lucia extra vätska då hon inte orkat dricka själv. Var så rädd där och då att förlora dem båda. Och efter mycket omvårdnad av både mor och dotter lyckades jag vända det. Successivt började Lucia smaka på grönsaker och gräs och åt sedan med god aptit grönsaker, gräs, kraftfoder, hö. Ljudet av när Lucia tuggar hö. Ljuvligt!!! Och lyckan när jag sedan kunde fasa ut criticalcare.

    

Den lilla marsvinsbebisen har kommit igång att dia (men stöttas fortsatt av KMR i tillägg till mammamjölken) och Lucia är flitig mamma och putsar sin lilla dotter, som nu ökar i vikt (efter att inledningsvis gått ned på tok för mkt). Hon är dessutom en väldigt pigg och aktiv marsvinsbebis som numera popcornskuttar av glädje. Hon har fått det passande namnet Crestine’s Power Rock.

Å efter en första tid med omvårdnad dygnet runt är mor och dotter nu tillbaka i marsvinsrummet. Och när Lucia uppfostrat dottern Power färdigt blir hon avelspensionär, välförtjänt.

  

Den kull det gick allra bäst för var den andra kullen i april. I kullen föddes en ensam marsvinsflicka. Stor tjej som vägde hela 128g vid födseln och med fri tillgång till mjölkbaren hade hon en i det närmaste spikrak viktkurva uppåt. Hon ser även ut att utveckla sig fint utseendemässigt. Dessutom har hon en jättehärlig personlighet, tuff och framåt tjej som tar för sig här i livet. Det självklara namnet på denna unga dam som nu är lite drygt 5 veckor gammal blev Crestine’s Overload. Och för henne väntar en framtid som blivande avelshona, fast inte härhemma hos SMF 114 Crestine’s marsvin utan såväl Crestine’s Overload och hennes mamma Crestine’s Iron Maiden kommer båda två, tillsammans med en fin avelshane Cleo’s Shady (dansk import), lägga grunden för aveln av silveragouti med och utan crest hos Malin och Nova. Stort och varmt lycka till i starten med er silveragoutiavel!

 

Lite om tickningslängd

T i c k n i n g s l ä n g d ✨
Det kan bli rättså olika tickningslängd på ungar i samma kull. Nedan delar jag två foton som visar olika tickningslängd hos kullsyskon och därmed tillsynes olika nyanser av samma färg. På första bilden cinnamonagouti där den högra bebisen har längre tickning och ser därmed ljusare ut. På andra bilden solid greygoldenargente och även på det fotot har den högra bebisen längre tickning, vilket här ger en mer golden ton gentemot den ”gråare” kullsystern. Utöver tickningens längd avgör även underfärgen och upplevd tickning är väldigt beroende av en bra underfärg.

  

Det är olika genetiska anlag som ger solida argente/agouti och vanliga argente/agouti. Det genetiska anlaget som ger solid tickning (ar) är dominant över dilutes/self (a) samtidigt som det är recessivt gentemot vanlig agoutitickning (A). I tillägg till solidagoutianlaget och agoutianlaget finns modifierande anlag som påverkar tickningen längd. Genom att avla selektivt på tickningslängd anrikas rätt uppsättning modifierande anlag👌

Ibland går aveln inte som planerat…

För två veckor sedan var det dags för Stormy att föda sin kull och det gick inte som planerat. Det gick inte bra alls. Första bebisen kom med rumpan först och fastnade, så jag fick hjälpa. Och eftersom jag kom in i rummet mitt i allt vet jag inte hur länge hon suttit och krystat. Hon var iaf mkt trött och tagen, orkade inte krysta tillräckligt utan jag fick pga försvagat värkarbete hjälpa till och förlösa båda Stormys bebisar. Ingen av dem levande.

Första bebisen hade fastnat såpass långt ned i förlossningskanalen att jag med lätthet kunde nå den och samtidigt som Stormy krystade kunde jag hjälpa till att  försiktigt lirka och ”dra ut” den. Den andra bebisen var det värre med. Stormy orkade bara två svaga krystvärkar i taget, därefter långt uppehåll, sedan ytterligare två oproduktiva värkar osv. Tiden gick och inget hände. Jag hade liksom trott att bara den första bebisen hjälpts ut så skulle resten komma ut ”av sig själva”, men så blev det inte. Kände jag behövde göra något mera för att hjälpa. Försiktigt lyfte jag upp Stormy för att undersöka henne. Kände på magen, först försiktigt och tyckte mig inte känna några bebissparkar. Sannolikt hade kvarvarande bebisar i magen dött eftersom det tog sådan tid med första som fastnade på vägen ut. Men hur många var de? Jag började känna efter lite mera noggrant och när jag palperade magen kunde jag känna enbart en bebis som verkade livlös. Iallafall när jag kände utanpå magen. Tvättade och spritade händerna.  Kände försiktigt efter i förlossningskanalen och bebisen låg åt rätt håll med huvudet nedåt, men i mitt tycke långt upp, och när Stormy krystade kände jag hur bebisen gled ännu längre upp. Där och då tänkte jag att hon är alldeles för trött och det här kommer hon aldrig att fixa, inte själv.  Å nu fick jag stålsätta mig. Ungen skulle ut! Antingen det eller så skulle jag förlora min fina älskade Stormy. Jag satte mig på en pall med Stormy på en handduk i knät och tillsammans jobbade vi för att hennes andra unge skulle ut. Jag stimulerade henne att krysta och vid varje krystning höll jag emot på utsidan magen så att bebisen inte kunde glida uppåt. Successivt kunde vi tillsammans få den allt längre ned i förlossningskanalen. Och efter nåt som kändes som en hel evighet men säkert var iaf minst 45 min kunde jag äntligen nå huvudet och lirka ut även denna marsvinsbebisen. Lät Stormy pusta ut och palperade sedan på nytt hennes mage. Den kändes mjuk och inga kvarvarande bebisar kunde kännas. För säkerhetsskull masserade jag hennes mage för att stimulera livmodern att dra ihop sig.

Det var en mycket jobbig förlossning för stackars Stormy. Efteråt ville hon inte äta själv så jag fick mata henne med criticalcare och fortimel juicy näringsdryck. Tillsammans kämpade vi ihop och nu två veckor efteråt äter Stormy äntligen både hö och grönsaker. Hon får fortsatt lite stödmatning med criticalcare, mest för att inte avsluta helt tvärt utan istället successivt fasa ut stödmatningen. Och nu äntligen törs jag hoppas att tillsammans fixade vi detta, Stormy och jag.

    

Nya marsvinsrummet

Nu har äntligen alla marsvinen flyttat ut i nya marsvinsrummet. Se hur bra det blev!

Under våren tog jag beslutet att flytta ut våra marsvin från rummet i huset till vårt uteförråd. Uteförrådet är isolerat samt har möjlighet att värmas upp till behaglig temperatur även den kallare delen av året. Sedan är även förhoppningen att det kan bli en svalare inomhusmiljö för marsvinen under sommarhalvåret då förrådet inte blivit lika varmt som inomhus. Dubbel vinst med andra ord. Och efter några veckors arbete är vi nu nästan klara, lite arbete med belysning återstår innan jag är helt nöjd. Plus att en ny dörr ska fixas för bättre ljusinsläpp.

I förrådet fanns en gammal verktygstavla som hängt med sedan jag köpte huset. Perfekt! På den skulle jag kunna hänga marsvinens prisrosetter. Sagt och gjort, verktygen fick flytta till en nyinköpt verktygslåda. Jag plockade loss alla krokar och andra upphängningsanordningar och lät själva verktygstavlan hänga kvar på väggen ovanför en av burarna. Placerade sedan ut prisrosetterna och den forna verktygstavlan tjänstgör numera som prisrosett-tavla.

I övrigt är förrådet perfekt som marsvinsrum. Allt finns nu samlat på samma plats. Vårt lilla hölager med småbal, säckar med olika kraftfoderingredienser till vår egna kraftfoderblandning samt en bra hylla långt upp för marsvinens transportlådor. Där står dem och väntar på att åter användas när utställningarna kommer igång igen postcorona.

  

 

 

Med en vilja av stål

Den 31 januari födde vår crestedhona Ella en kull bestående av två små flickor. Jag hade förmånen att få vara med vid födseln som gick fort och smidigt. Och inledningsvis kändes allt bra, tills jag andra dygnet insåg att de små marsvinsflickorna var alltför trötta och svaga och därför inte kom igång att dia. Började därför stödmata dem med KMR kattungemjölk för att ge dem en liten hjälp i starten. Tyvärr räckte det inte, båda flickorna hade tappat mycket i vikt och dessvärre förlorade jag den minsta av flickorna. Men den större tjejen hon klamrade sig fast vid livet och med en vilja av stål kämpade hon för sin överlevnad. Hon fick namnet Crestine’s Iron Maiden. Första milstolpen var när ”Iron” 9 dagar gammal äntligen ökat i vikt såpass att hon återigen vägde sin födelsevikt. Samma kväll kunde jag även se hur ”Iron” återfått såpass mycket kraft att hon tydligt orkade visa för mamma Ella att ”jag är intresserad av att ligga nära och även följa efter dig i buren”. Där och då tändes den första gnuttan hopp, både hos mig och mamma Ella, att kanske skulle vår fina lilla tjej klara sig trots allt.

    

Någon dag senare när jag serverade grönsaker såg jag plötsligt hur lilla ”Iron” provsmakade morot. Helt underbart! Då kändes det verkligen som att den här tjejen hon ger sig inte! Och vis av erfarenhet började jag blanda i lite criticalcare i hennes vällingblandning, för att ge henne fibrer och hålla magen igång. Därefter började ”Iron” provsmaka allt mer, hon började äta hö och grönsaker och då också successivt öka i vikt . Och från att inledningsvis tappa det hon ökat varje gång jag var tvungen att lämna henne och åka iväg och jobba så blev hon allt mer stabil viktmässigt. Å nu idag när ”Iron” är två veckor gammal har hon passerat 100g-gränsen med råge! Hela 111g väger hon idag och nu börjar jag hoppas på riktigt att jag ska få behålla min fina lilla marsvinsflicka. Samtidigt vet jag att hon har lång väg kvar. Hon kommer fortsatt stödmatas med välling + criticalcare-blandning och sannolikt kommer hon inte uppnå sina 300g vid fem veckors ålder. Men vi har ingen brådska, utan vi har tålamod att låta det ta den tid det tar. Och lilla ”Iron” hon ska ingenstans, utan hon stannar här så länge tills jag är alldeles säker på att hon växer som hon ska och mår bra.

    

Nytt hem för Eclipse och Mars

På nyårsdagen flyttade två mysiga marsvinskillar till nytt hem. Eclipse och Mars flyttade hem till Miranda med familj. Lycka till som nyblivna marsvinsägare och hoppas du/ni och marsvinspojkarna kommer trivas tillsammans ??

Båda marsvinspojkarna fick en tuff start i livet och här kan ni läsa om deras båda historier:
Eclipse: http://www.crestines.se/2018/02/02/ibland-blir-det-inte-som-man-tankt-sig-och-en-liten-overlevare/
Mars: http://www.crestines.se/2019/11/11/mars-var-lille-krigare/

Mars – vår lille ”krigare”

En torsdagskväll (den 19 september) när jag kommit hem efter kvällsjobb hade Cassiopeja fött sin kull, tre underbara teddymarsvinspojkar. Tyvärr lämnade en av pojkarna oss och vi höll  tummarna att de andra två skulle få stanna, växa och bli stora. Inledningsvis såg det bra ut och de två marsvinspojkarna fick namnen Merkurius och Mars. I samband med namngivningen visste jag ännu inte hur bra namnen skulle passa de båda nyfödda marsvinspojkarna, utan det kom tiden att utvisa.

Namnet Merkurius kommer från romersk mytologi, där Merkurius var guden av snabbhet, handel och kommunikation. Merkurius har givit namn till planeten Merkurius, vilket är ett vanligt fenomen då det kommer till planeterna i vårt solsystem. Dock så spekuleras det om att det troligen finns en sammanhängande bakgrund till att han fick namnge just den planeten. Planeten Merkurius rör sig snabbast av alla i solsystemet, och inom den romerska mytologin var Merkurius bland annat känd för att vara en fartfylld budbärare. Vår lille Merkurius var just en fartfylld liten sprallig marsvinspojke som samtidigt höll sig nära sin mamma såsom planeten Merkurius närhet till solen. Merkurius utvecklade sig och gick upp i vikt helt enligt plan såsom små marsvinspojkar brukar när de både diar och tidigt lär sig äta riktig mat.

Namnet Mars kommer också från den romerska mytologin, där Mars var krigsguden. Till honom ställde romarna böner och löften i krig och fältslag. Romarna valde även att namnge planeten Mars efter sin krigargud på grund av den röda färgen på planeten som leder tankarna till blod. Det är järnmineraler i planetens jord, dvs järnoxid = rost, och därmed får jorden och dammet på Mars atmosfären att framstå som rödaktig. Vår lille Mars fick namnet Mars eftersom han var den mest rödaktiga av de två bröderna. Hans rödgruppsfärg är buff medan Merkurius rödgruppsfärg är cream. Att lille Mars dessutom skulle få kriga lite mer för att få möjligheten att växa och bli stor hade vi ingen aning om där och då, utan namnen var som sagt ett färgmässigt val.

  

På bilderna ovan är de båda bröderna en dag respektive en vecka gamla. På den andra bilden ser den uppmärksamme att Mars är mindre än Merkurius. När de var nyfödda skiljde det endast 3g, men allt eftersom dagarna gick syntes en alltmer markant storleksskillnad. Lille Mars var dock hela tiden pigg och åt med en enorm aptit. Och trots att han tidigt åt såväl hö och kraftfoder som grönsaker gick han upp bara ytterst lite i vikt… men trenden var uppåtgående och för att hjälpa honom på traven lite började jag tilläggsmata ett par mål om dagen (dvs inte istället för övrig mat utan som ett extra tillskott i tillägg till). När han sedan dessutom började bli lite oproportionerlig i kroppen med tunna skuldror och bred mage började mina tankar gå åt omogen tarm och jag sökte efter information på nätet. Jag var inte säker på om det var det men ville ändå läsa på lite mer för att bilda mig en uppfattning om jag skulle kunna hjälpa lille Mars eller om han kanske drabbats av ett tillstånd med dyster prognos. Det jag kunde läsa mig till var mer positivt än jag befarade. Det stod bl.a att om man behandlade tillståndet rätt skulle man kunna rädda marsvinet och den rätta behandlingen var fiber. Så jag beslöt mig där och då för att göra ett försök. Så från ca 2 veckors ålder fick Mars nu dagligen Criticalcare blandat med Fortimel för extra energi. Han åt även det med god aptit. Och sakta men säkert började något hända. Hans tidigare så tunna kropp började fyllas ut. Vid 6,5 veckors ålder hade han passerat 300g och var redo att flytta till en av våra vuxna hanar, Crestine’s Eclipse. De har nu bott ihop i ungefär en vecka och trivs mycket bra tillsammans lille Crestine’s Mars och Crestine’s Eclipse. En liten ”krigare” tillsammans med en vuxen marsvinskille som också hade en tuff start i livet som prematur. Två fina överlevare som nu lever tillsammans. Och Mars fortsätter med sin fiberrika kost, så vi förhoppningsvis får se honom växa och bli stor.

    

 

En tuff start i livet…

På morgonen dagen innan midsommar hittade jag en av mina högdräktiga marsvinshonor i sin bur liggandes alldeles stilla och med kraftig slagsida. Hon hade drabbats av en stroke. Så istället för att hitta små bebisar vid henne möttes jag av detta. Vid första anblick var jag inte ens säker på att hon levde. Men när jag tog upp henne såg jag att hon var vid liv om än mycket medtagen.  Väldigt ledsen och rädd att mista både mamma Pretty och barnen hon bar i sin mage, virade jag in henne i en handduk och bar henne med mig . Gjorde iordning en av våra duvtransporter, la henne sedan däri och ställde henne tyst, lugnt och mörkt i hopp om att hon skulle återhämta sig. Sedan hände något smått fantastiskt bara en halvtimme senare. Pretty födde trots sin stroke tre små välskapta bebisar, en pojke och två flickor. Eftersom Pretty var så dålig kunde hon inte ta hand om sina bebisar själv. Däremot fanns jag där. Jag tog bort fosterhinnor och frotterade bebisarna torra samt klippte navelsträngar.  Trots sitt kritiska tillstånd var Pretty en fantastisk mamma som lät de små ligga nära och dia plus att hon pratade med dem. Däremot var jag osäker på om och isåfall hur mycket mjölk hon producerade, så jag började tidigt handmata  bebisarna.

  

Tyvärr såg jag inga tecken till någon återhämtning för finaste Pretty (hon kunde varken äta eller dricka själv utan jag hjälpte henne med allt) och de kändes inte värdigt, utan jag tog det svåra beslutet att låta henne somna in. Vanligtvis får våra teddybebisar namn enligt temat gudar/gudinnor, vampyrer och sagofigurer. Men för just denna kullen blev det självklara valet att frångå temat och bokstaven L som egentligen stod på tur och istället namnge dem alla efter sin fantastiska mamma. Bebisarna fick därför namnen Crestine’s Pretty Sweet, Crestine’s Pretty Cute och Crestine’s Pretty Cool. Kullbilder och individuella bebisbilder på dem finns på vår kullsida Kullar 2019. När Pretty så tragiskt hade lämnat oss fick bebisarna en mycket bebis-kär fostermamma Wonder (sonens abypet). Wonder tog hand om bebisarna såsom om de vore hennes egna. Hon erbjöd närhet, putsade och skötte dem små exemplariskt och lät dem även snutta även om det inte kom mjölk samtidigt som jag fortsatte handmata.

  

De små matades inledningsvis varannan timme första dygnet och sedan glesade jag ut det till tre timmars mellanrum samtidigt som mängden mat successivt ökades. KMR kattungemjölk åt de alla tre med mycket god aptit. Att handmata små marsvinsbebisar är således mer eller mindre ett heltidsjobb de första veckorna. Och eftersom jag jobbar heltid på mitt ordinarie jobb som specialistsjuksköterska inom intensivvård insåg jag tidigt att jag behövde ta hjälp för att tillgodose marsvinsbebisarnas behov av mat var tredje timma. Underbara Marie som har Sockergrynets marsvin har ställt upp och hjälpt mig och Wonder att ta hand om ”Prettybebisarna”.

  

    

Nu har bebisarna hunnit bli 2,5 veckor gamla. De äter välling med god aptit och har (äntligen!) så smått börjat smaka hö, gräs och grönsaker. Vi märker att de jämfört med om de diat sin mamma ligger lite efter viktmässigt, i och med att de varit så väldigt förtjusta i just vällingen och att det varit lite trögt att få dem att börja äta annan mat. Men nu är de på gång och vi håller tummarna för att vi ska få behålla dem alla tre. De har också blivit allt mer tuffa och företagsamma. De tar sig fram obehindrat och hänger gärna ut över burkanten och spanar efter mat. Tuffast av dem alla är minstingen Crestine’s Pretty Cool även kallad ”Coolingen” (efter det att min yngste son kallade honom det när jag satt vid köksbordet och matade honom en av de allra första dagarna). Lille Coolingen har vågat sig på konststycket att hoppa från hustaket och vidare upp på burkanten där han spatserar obekymrat. En tuff liten kille!

    

På bilderna ovan ses Coolingen promenera på burkanten (mitten samt t.h) och en av hans systrar (t.v) hänga över burkanten. Och efter den tuffa och omtumlande starten i livet för dessa små gyllene teddybebisar hoppas vi och håller tummarna för att de nu ska får stanna alla tre.

 

Efter sommaren kom hösten…

NU är det dags för ett nytt inlägg. Jag har inte uppdaterat bloggen på länge på grund av en mängd olika anledningar (fullt upp med studierna till specialistsjuksköterska plus andra saker i livet som tagit upp tid). Senast jag skrev var under sensommaren… och vilken sommar vi haft! Fantastisk fin på många sätt och vis men samtidigt förde sommaren med sig torka, missväxt och allmänt illabefinnande för både människor och djur som inte riktigt klarade av värmen som bjöds. Och efter det att jag pratat med flera olika marsvinsuppfödare framgick det tydligt att den varma sommaren tyvärr resulterade i en rad avelsmässiga tråkigheter; honor som inte blev dräktiga, födde för tidigt och/eller drabbades av toxikos, små bebisar både prematura och fullgångna som inte gick upp i vikt som de skulle trots stödmatning. Alla marsvinsuppfödare har inte drabbats av alla de nämnda avelsproblemen (tack och lov för det!) men jag vågar påstå att vi alla haft vår beskärda del och mer därtill under den gångna sommaren och hösten.

Crestine’s marsvin är en liten uppfödning, vilket innebär att hos oss föds ett mindre antal kullar per år.  Att då förlora ett par av våra kullar plus älskade avelsdjur blev särskilt kännbart och den varma sommaren blev därmed till ett ofrivilligt avelsuppehåll. Samtidigt kan vi nu glädjas åt höstens ljusglimtar, däribland höstens senaste kull, en efterlängtad argentekull med tre underbart söta bebisar och en mamma som fick må bra.  Plus dessförinnan fyra fina teddymarsvinsbebisar födda i två olika kullar av fantastiska mammor. Den ena teddykullen var även vår första kull efter egenuppfödda djur, lite utav en milstolpe. I den kullen blev Hera ensam kvar,  då vi ledsamt nog förlorade hennes syskon efter födseln. Givetvis stannar Hera hos oss och då jag redan nu vågar påstå att hon har lovande pälskvalitet ska det bli spännande att se hur hon utvecklas framöver.

    

Och efter ett 2018 med en sommar och höst som kantats med avelsutmaningar törs vi nu återigen blicka framåt. Har nu i december satt ihop några avelspar och ser med tillförsikt fram emot ett fint avelsår 2019!

Avslutar inlägget med att även dela med mig av våra två fina julkort som laddades upp på vår instagram och facebook på julafton. Önskar er alla en fortsatt fin julhelg och ett gott nytt marsvinsår 2019!

  

Vårens kullar … och dem som aldrig blev :(

Under våren har det fötts några kullar hos oss, både teddy och solida argente. Den 22 maj fick vi en teddykull. Vår första kull med enbart chokladfärgade teddymarsvinsbebisar. En milstolpe! Tre fina välmående bebisar, två pojkar och en flicka. Flickan fick namnet Crestine’s Florence Nightingale efter den första sjuksköterskan. Fortsatte hela den kullen på det medicinskt-naturvetenskapliga temat och gav pojkarna namnen Crestine’s Farynx och Crestine’s Fahrenheit. Känns som en kull med bra pälsar och det ska bli kul att följa dem små framöver.

  

  

Bara någon dag innan teddykullen, den 19 maj, föddes en kull där jag hade förväntat mig solida argente/agouti men vi istället fick två bedårande söta self-bebisar. Men hur kom det sig då att de blev selfar när vi väntade oss solida argente och solida agouti? Kullen var ett litet avelsprojekt med syftet att få in solidargente på teddy.  Och eftersom jag  vid tiden för parningen inte hade någon passande solid argente/agouti hane passade det extra bra att vår nonself solid silverargente hona Quanah parades med Azkaban, teddyhane i färgen chocolate/cream med pinkeyed-anlag. Tanken var då  som sagt att få solider med teddyanlag. Ett litet avelsprojekt i all sin enkelhet… Eller i teorin är det enkelt. En solid argente ger solid anlaget vidare till sina ungar. Och alla marsvinsungar efter en solid argente och en icke-agouti/argente bör bli solid argente alternativt solid agouti, förutsatt att de får solidanlaget.

I praktiken då? Ja där slumpade de sig som så att  båda marsvinsungarna i kullen blev self. Slutsatsen jag dragit: Quanah har således ett a-anlag för icke-agouti/argente tillsammans med sitt solidanlag/ar-anlag. Hon har även genotyp Ee och kan därför ge vidare e-allelen som gör att de bebisar som får det anlaget tillsammans med samma anlag från sin far inte visar svart pigment utan döljer således ev tickning. Crestine’s Behemoth som är lilacfärgad fick inte fick något solidanlag från mamma Quanah. Istället fick han ett anlag för icke-agouti/argente. Och tillsammans med  motsvarande anlag från sin pappa blev han  self. Eftersom mamma har röda ögon och pappa bär anlag från röda ögon nedärvde Behemoth detta anlag från båda sina föräldrar. Han blev således self lilac. Crestine’s Beyoncé blev cream med dubbla ee-anlag (ett från vardera föräldern). Hon visar med andra ord inte svart pigment och kan således bära ar-anlag för solid under creamen, förutsatt att hon fått det anlaget från sin mamma (isåfall genotyp aarBbcdcreePp).

En liten reflektion från mig… Tittat en del i stamtavlorna och solida argente är inte färgavlade på samma sätt som exempelvis self black eller nonself solid agouti. Avelsmaterialet för solida argente är för litet för det, så man har blandat in en del cream och golden m.fl. Och med det i åtanke är det inte konstigt att det blev som det blev i kullen. Då funkar ju liksom inte den teoretiska genetiken i praktiken. Utan dolda anlag finns och poppar upp. Utmaningen framöver blir att försöka ”späda ut” och avla bort selfanlaget m.m. Vilket görs bäst genom att avla solid argente med solid agouti och till viss del vanlig argente och blanda in self endast i undantagsfall. De solida agouti har färre andra färger inblandade (än solida argente har) och ger då förhoppningsvis färre överraskningar rent färgmässigt. Och det där med genetisk analys av stam och kunskaper inom genetik är trots allt inte så dumt, snarare en förutsättning. Känns ändå bra att kommit fram till hur jag ska komma vidare. Framöver blir det avel med fokus på solid argente & solid agouti  i färgerna cinnamon och silver. Så med tiden så… kan jag nog nå målet.

Tredje kullen föddes på självaste nationaldagen. När jag gick upp på morgonen överraskades jag av att Ace hade fött sin kull en dag tidigare än beräknat. En kull med ljuvliga solida argentebebisar! Tre fina solida argentebebisar, en flicka och två pojkar. Plus ytterligare en liten medtagen flicka som tyvärr inte klarade sig. Mamma Ace och hennes tre bebisar mår fint och de små växer så det knakar. En av ungarna i kullen är en helt underbar fin liten solid silverargente pojke som jag hoppas mkt på, Crestine’s Coldplay.  Min första solida silverargente! Givetvis stannar han och bidrar till fortsatt avel när han blivit lite äldre. Dessförinnan är planen att han skall ställas ut. Delar med mig av foto på Ace med sina nyfödda bebsiar samt två foton på Coldplay, ett som nyfödd och ett nytaget. Han och syskonen blir 2 veckor gamla idag.

  

  

Planen var ytterligare en kull solider som var beräknade att födas i början av juli. Vår fina solida cinnamonagoutihona Galant var parad med Xaron cinnamonargente som just nu är på besök hos oss (han bor vanligtvis hos sin uppfödare i Danmark). Just denna kullen såg jag mkt fram emot eftersom jag är speciellt förtjust i cinnamon. Men ödet ville annorlunda… Tyvärr drabbades Galant av komplikationer efter 6 veckors dräktighet. Hon började blöda och blev snabbt dålig. Åkte in akut till Blå Stjärnan. Ultraljud visade inkapslade outvecklade foster i ena livmodern samt missfall i den andra. Galant lades in med smärtlindring etc plus matades med criticalcare för att förbereda för operation. Men det blev ingen operation, utan hon blev snabbt sämre med sepsis och toxikos. Och jag fick ta det oerhört svåra beslutet. Finaste älskade Galant fick somna in lugnt och stilla i mitt knä. Sent på kvällen blev begravningen, och när jag efteråt skulle lägga mig och sova såg jag från min balkong ett magiskt ljusfenomen där himlens molntäcke liksom öppnade sig. Det var min älskade Galant som gick över regnsbågsbron. Vila i frid finaste tjejen! Saknar dig oerhört.