Dräktighetsproblem- och förlossningskomplikationer

Förlossningskomplikationer och andra dräktighetsrelaterade problem är relativt vanligt hos marsvin. Ett tillstånd som ofta leder till döden för dräktiga marsvin är dräktighetstoxikos. Att marsvinet drabbas av förlossningskomplikationer och har problem att föda är ett annat problem som ofta får en dödlig utgång.

Dräktighetstoxikos

Dräktighetstoxikos är en vanlig orsak till död hos dräktiga marsvin och tillståndet påminner om graviditetstoxikos/preeklampsi som drabbar gravida kvinnor. Preeklampsi benämndes tidigare havandeskapsförgiftning, vilket är en kvarleva från den tid då tillståndet antogs bero på någon slags förgiftning. Att det rör sig om en sedvanlig förgiftning av ett utifrån tillfört ämne är uteslutet, därför är namnet toxikos missvisande. Istället finns det andra förklaringsmodeller. Hos marsvin finns det två typer av dräktighetstoxikos – en nutritionell och en cirkulatorisk form. Den vanligaste formen är den nutitionella som beror på att marsvinets energiförbrukning är större än energiintaget, det vill säga att den dräktiga marsvinshonan inte äter tillräckligt. Den andra cirkulatoriska formen beror på att livmodern blivit stor och trycker på blodkärl, vilket leder till en syrebrist i vävnaden. Båda formerna uppträder vanligen under de två sista veckorna av dräktigheten. Den nutritionella formen kan även drabba marsvinshonan den första veckan efter förlossningen.

Den nutritionella formen av dräktighetstoxikos beror huvudsakligen på minskat kolhydratintag, vilket leder till en negativ energibalans och att fettdepåer mobiliseras för att hålla igång ämnesomsättningen. Honorna som drabbas är ofta överviktiga inledningsvis, för att sedan snabbt tappa vikt och bli allt mer anorektiska. Tecken på dräktighetstoxikos kan vara att marsvinshonan inte vill äta eller dricka, dreglar, är dämpad/slö och i vissa fall kan hon vara ostadig/vinglig. I de mest allvarliga fallen kan marsvinshonan också ha svårt att andas samt drabbas av kramper. Vid veterinärbesök ses avvikande blod- samt urinprover, bland annat lågt blodsocker, ketoner i blod och urin, protein i urinen samt lågt pH i blodet och elektrolytrubbningar, samtliga provsvar förenliga med ett svälttillstånd. Även marsvin som inte är dräktiga kan drabbas av ett liknande tillstånd, om de får i sig minskad mängd kolhydrater, till exempel på grund av dålig utfodring, sjukdom och därmed foderleda eller andra orsaker som gör att djuret inte vill äta. Behandlingen vid den nutritionella formen av toxikos bör fokusera på nutritionell support samt att korrigera elektrolytbalansen. Prognosen är generellt dålig, då många honor svarar dåligt på behandlingen.

För att förebygga dräktighetstoxikos bör avelshonor hållas i god form. Eventuell stress bör minimeras, i synnerhet i slutet av dräktigheten. Dräktiga marsvinshonor ska undvika att flyttas eller byta burkamrat sent i dräktigheten, istället ska de bo i en stabil flock. De ska heller inte lyftas i onödan. Som uppfödare är det till fördel att hålla koll på när dina avelshonor är beräknade att föda och i slutet av dräktigheten hålla extra uppsikt över aptit samt beteende. Det är också viktigt att dräktiga marsvinshonor har fri tillgång till hö och vatten samt att de ges c-vitaminrika grönsaker i lagom mängd dagligen. Dräktiga honor äter mer och kan i slutet av dräktigheten ha tredubblat sitt foderintag.

Den cirkulatoriska formen av dräktighetstoxikos beror på att den stora livmodern trycker på och komprimerar stora blodkärl. Detta gör att det arteriella blodflödet minskar, vilket leder till minskad genomblödning av en rad organ såsom lever, njurar, binjurar och livmoder. I sen dräktighet utvecklas preeklampsi med kliniska tecken såsom högt blodtryck, nedsatt njurfunktion samt protein i urinen och i värsta fall även en livmodernekros där både de ofödda ungarna och den dräktiga marsvinshonan avlider.

Förlossningskomplikationer – dystoki

Den vanligaste orsaken till att marsvinshonor dör runt tiden för förlossning är dystoki, vilket är den veterinärmedicinska termen och betyder förlossningskomplikationer. Ordet dystoki härstammar från grekiskan där dys betyder ”svår, smärtsam, abnormal” och tokos betyder förlossning. Det finns en rad predisponerande faktorer som har betydelse för dystoki. Övervikt, brist på C-vitamin, onormalt stora ungar, många ungar i en kull, värksvaghet eller en utmattad moder kan leda till en svår eller onormal förlossning. Det kan också vara ett mekaniskt hinder i förlossningskanalen på grund av otillräckligt breddat bäcken som ger dystoki. Ett hormon som heter relaxin bryter ner det brosk som sitter i marsvinets bäckenfog för att bäckenet ska kunna breddas i samband med förlossningen. Hos vissa honor är inte breddningen tillräcklig, vilket gör att det kan bli problem för ungarna att komma ut.

Om en hona har aktiva värkar under mer än 20 minuter, eller oregelbundet under mer är två timmar utan att det föds någon unge bör man överväga om det kan bero på dystoki. Veterinär ställer diagnosen dystoki baserat på anamnes och kliniska tecken. Tecken på att honan har problem vid förlossningen kan vara att hon har aktiva värkar utan att det tycks hända något mer. Hon kan också verka orolig, bita sig mot magen, vara dämpad samt ha blodiga eller missfärgade flytningar.

Hur behandlar veterinärer dräktighets- och förlossningsproblem? Kejsarsnitt samt medicinsk behandling.

Vid förlossningsproblem kan veterinär först försöka att behandla medicinskt, så länge man är säker på att honan orkar med förlossningen och det inte föreligger något hinder för ungen eller ungarna att komma ut genom förlossningskanalen. Exempel på hinder kan vara otillräckligt breddat bäcken eller ungar som fastnat och ligger i vägen.

Försiktig bukpalpation kan ge indikationer på om det finns fler foster kvar. Vid minsta osäkerhet bör dock ultraljud eller röntgen utföras. Detta är också viktigt om man har en dräktig hona med onormala flytningar. Röntgen bör även utföras för att utvärdera ungarnas storlek i förhållande till förlossningskanalens bredd, samt för att utesluta att det föreligger någon form av mekaniskt hinder innan eventuell medicinsk behandling av dystoki inleds.

I de fall medicinsk behandling är indicerat ges kalciumglukonat samt 50% glukoslösning. Om detta inte hjälper kan veterinär i fall denne bedömer att problemet är värksvaghet samt att bäckenet är tillräckligt vidgat, ge oxytocin för att stimulera livmoderkontraktioner. Oxytocin får dock endast ges i de fall där veterinären är helt säker på att inga hinder föreligger i förlossningskanalen samt att inga foster sitter i vägen. Om den medicinska behandlingen inte hjälper eller om bäckenet inte är tillräckligt vidgat bör kejsarsnitt utföras.

Den vanligaste behandlingen vid förlossningskomplikationer är omedelbart kejsarsnitt, alternativt att man opererar ut hela livmodern. Även vid dräktighetstoxikos är behandlingen att avsluta dräktigheten med kejsarsnitt. Kejsarsnitt bör bara utföras om honan i är tillräckligt bra skick för att bli opererad. Prognosen för honan vid kejsarsnitt är avvaktande till dålig. Ungarna brukar ofta kunna klara sig förutsatt att dräktigheten är fullgången.

© Lottie Lundgren

Lästips för dig som vill fördjupa dig ytterligare i ämnet: