Genetik tecknade & maskade

I tidigare artiklar har jag gått igenom de olika Self-färgerna och i denna artikeln fortsätter vi med Nonself. Jag har valt att dela upp den omfattande Nonself-genetiken i två olika artiklar. Och i denna första artikeln om Nonself går vi igenom de tecknade och maskade varianterna medan de olika tickade kommer separat i en egen artikel efter denna. Innan vi går in på genetiken för Nonself kan det vara värt att nämna att givetvis är genetiken för färgerna och teckningarna densamma oavsett hårlag hos marsvinet. Så har vi t.ex. Tort & White-tecknade Teddy nedärvs deras teckning på samma sätt som Nonself Tort & white. Det som skiljer är att teddyn har andra anlag som ger deras sträva och krusiga päls och dessa pälsanlag återkommer jag till i en senare artikel.

Marsvin kan i normalfallet ha som mest tre färger – en svartgruppsfärg, en rödgruppsfärg plus vitt. Sedan finns det genetiska undantag som gör att vissa individer de facto uppvisar mer än tre färger, men det är väldigt ovanligt. Förklaringar finns såsom somatiska mutationer, mosaicism, chimerism och dessa undantag samt lite andra genetiska fenomen återkommer jag till i en separat artikel. Andra saker som kan förvilla ögat är när marsvinet är roan eller brindle, dvs när det förekommer en mix av hårstrån i olika färger. Dessa mixade färgfält kan för nybörjaren uppfattas som en fjärde färg. Likaså lång päls med mörka toppar och ljusare underfärg, kan ge skenet av fler än tre färger.

Åter till marsvinens pälsfärger. Alltså som mest tre färger samtidigt – en svartgruppsfärg, en rödgruppsfärg plus vitt. I det fallet marsvinet är agouti istället för svartgruppsfärg ersätter agouti de svarta färgfälten. Tickningen på agoutifälten är alltid samma rödgruppsfärg som de rödgruppsfärgade fläckar som finns. Bland våra tecknade varianter finns såväl tvåfärgade som trefärgade. Vi startar med att titta närmare på genetiken för de tvåfärgade varianterna.

Tortoiseshell, brindle, harlequin, magpie – E-locus

I tidigare artikel om rödgruppsfärgerna gick vi igenom E-locus – extension, där E-allelen styr så att svart pigment uttrycks medan rött pigment döljs under det svarta, samt e-allelelen och genotyp ee som gör att enbart rött pigment uttrycks.  Den tredje av allelerna i E-locus är ep = partial extension-genen som tillåter svart och rött pigment att uttryckas samtidigt. Men till skillnad från agoutigenen, vilken tillåter svart och rött pigment i olika zoner inom samma hårstrå (och som vi återkommer till i nästa artikel), tillåter ep-genen svart och rött pigment i separata hårstrån. Resultatet blir ett marsvin med omväxlande svarta och röda färgfält alternativt mixat röda och svarta hårstrån. Genom olika blekande anlag erhålls ljusare svartgrupps- och rödgruppsfärger.

De raser som jag tänker fördjupa mig i lite här är tortoiseshell, brindle, harlequin och magpie.  De förstnämnda tortoiseshell och brindle (i svart/rött) har båda genotyp aaepepBBPPCC. Uppfödare av dessa teckningar (nonself, teddy, abessinier m.fl) vet att det i princip så gott som alltid förekommer viss brindling på en tortoiseshell samt små enfärgade fält på en brindle. Sedan har man inom aveln selekterat för respektive teckning och på så vis anrikat rätt modifierande anlag för respektive teckning. Harlequin och magpie fås med hjälp av blekande anlag. Genom att bleka rött/golden till buff och genotyp aaepepBBPPcdcd, cream och genotyp aaepepBBPPcdcr eller vitt och genotyp aaepepBBPPcrcr.

Enligt Svenska Marsvinsföreningens färgbeskrivning är rödgruppsfärgen för harlequin cream: ”Färgen white i kombination med black, chocolate, lilac, beige eller grey kallas Magpie. Färgen cream i kombination med black, chocolate, lilac, beige eller grey kallas Harlequin.” Inom genetiken anges dock harlequins genotyp som cdcd i C-locus vilket motsvarar buff. Eftersom parningar sker mellan harlequin och magpie och båda färgerna förekommer i samma kullar torde det finnas tre olika förekommande genotyper:  aaepepBBPPcdcd – buffbaserad black harlequin, aaepepBBPPcdcr – creambaserad black harlequin och aaepepBBPPcrcr – black magpie. Genom variationer i B-locus och P-locus fås harlequin och magpie i chocolate, lilac, beige och grey.

    

Jag nämnde tidigare problemet att de förekommer brindlade fält hos hos tortoiseshell samt små enfärgade fält på brindle. Hos harlequin och magpie har man dragit fördel av detta. En mittlinje löper längs med ryggraden och fortsätter obruten på djurets undersida. Varje sida skall ha olika färgfält på liknande sätt som en tortoiseshell, men färgfälten skall vara antingen enfärgade eller brindlade.

För tydlighets skull vill jag även poängtera att en magpies vita färgfält således är silverblekta fält (crcr) och inte orsakade av vitfläcksanlaget. Den uppmärksamme ser på följande två bilderna skillnaden på magpies vita fält (tassen till vänster) och vitfläcksanlaget (tassen till höger)

  

Trefärgade, Tortoiseshell & white – S-locus & vitfläcksanlaget

Tortoiseshell & white har generellt mindre problem med brindling än tortoiseshell, troligtvis tack vare de vita färgfälten som bryter upp de svarta och röda färgfälten. Hur får vi då en tredje färg? Jo med hjälp av vitfläcksanlaget som styrs via S-locus.

Allellerna i S-locus är följande:
S = Inga vita fläckar (semidominant till s, viltform)
s = vitfläck hos tort&white och dutch (recessiv, mutation)

Det är fortfarande oklarheter kring nedärvning i S-locus och hur anlagen jobbar ihop. I vissa fall anges ”ss = mer än 50% vitt och Ss är mindre än 50% vitt”, men det stämmer inte helt. Det går inte att säga om en individ har genotyp Ss eller ss enbart genom att titta på andelen vitt. En viss genotyp har inget tydligt samband med fenotyp. Teorin säger att S-genen är semidominant. Vidare styr modifierande anlag (=polygener) utbredningen av vitfläcksanlaget, därav den stora variationen. En del av utbredningen beror sannolikt på slumpen, vilket har visats i avelsexperiment. Dessutom finns det olika mekanismer som kan orsaka att melanin inte bildas eller melanocyterna inte fungerar eller förekommer och därmed orsakar vitfläckighet. Denna variation av olika bakomliggande mekanismer torde också bidra till nyckfullheten gällande placering, utbredning samt grad av vitfläckighet.

Tittar vi närmare på de olika möjliga genotyperna finner vi följande:
SS – Inget vitt, bortsett från mindre vita fläckar vilkas förekomst styrs via modifierare.
Ss – Varierande mängd vitt från inget till mycket vitt.
ss – Oftast mycket vitt, ibland bara lite.

Genotypen för en tortoiseshell & white är aaepepBBPPCCss. Genom olika blekande anlag blir andra trefärgade kombinationer möjliga, exempelvis chocoloate/golden/white aaepepbbPPCCss och beige/golden/white aaepepbbppCCss.

Belted – ytterligare en allel i S-locus eller ett eget SB-locus

Även denna teckning finns hos flera olika djurslag, exempelvis guldhamster, möss, grisar och marsvin. Marsvinsrasen Belted finns med bland New Emerging Breeds (NEBs) hos Rare Varieties Cavy Club i England.  I Sverige är Belted ännu inte godkänd i rasstandarden, men teckningen förekommer. Vitfläckigheten hos Belted är begränsad till ett 3-5 cm bälte runt kroppen bakom djurets skuldror samt inkluderar frambenen. Också denna teckning dök upp i en kull med tort & whites. Om ett marsvin med teckningen Belted paras med en Self blir avkomman också Self helt utan vita fläckar. Eftersom marsvin med Ss-genotypen oftast är vitfläckiga har ytterligare en allel föreslagits för S-locus, sb. En gen som ger ett mer begränsat uttryck av vitfläckighet och därav ett bälte runt kroppen. Det är även tänkbart med ett helt eget SB-locus. Om studier gjorts för att bevisa ena eller andra teorin är oklart.

sb = belted , ger ett vitt bälte över kroppen (recessiv, mutation)

Dutch

Dutchteckningen finns hos både marsvin och andra djurarter såsom kaniner och möss. Det första dutchtecknade marsvinet dök upp i en kull med tort & whites. Fast pga partial extension-genen (ep) var dessa dutchar trefärgade black/golden/white, men med den rätta dutchteckningen. Genom att ersätta ep-genen med EE fås en Black Dutch (aaEEBBCCPPss) och på samma sätt genom att ersätta med ee fås en Red Dutch (eeBBCCPPss). Genom olika blekande anlags samt agoutianlag blir de olika Dutch-färgerna möjliga.

Dutch och tort & white är några av de svåraste raserna att föda upp just pga den stora variationen och godtyckligheten i hur vitfläcksanlaget uttrycks. Uppfödare som satsar på dessa färgvarianter, oavsett om det är som nonself , teddy eller rex m.fl, får räkna med en utmaning där de bäst tecknade och mest välmeriterade utställningsdjuren inte nödvändigtvis ger de bäst tecknade ungarna.

En genetisk utmaning med dutch skulle kunna var att framställa en Cream Dutch. Varför är det så svårt? Jo för att cream kan aldrig renavlas. Avlar man in cream färgen på dutcharna erhåller man slutligen Cream Dutch med genotyp aaeebbcdchPPss. Låt oss titta lite närmare på vad som händer i C-locus om vi parar två Cream Dutch med varandra.

Här blir avkomman 50% Cream Dutch (cdch), 25% Buff Dutch (cdcd) och 25% PE White Dutch. De sistnämna är helvita marsvin med genotyp eebbchchPPss, dvs dubbla himalayaanlag (chch) i kombination mer dubbla non-extension (ee) som dessutom bär vitfläck (ss) under det vita. Problemet blir dock att veta hur vitfläcksanlaget utbreder sig då teckningsfärgen också är vit. Dessa ”vita dutchar” bör därför inte användas i rasaveln, vare sig Dutch eller som de PEWhite de ser ut att vara. Med lite genetikkunskap kan man med andra ord komma fram till varför vissa färgvarianter inte avlas på i någon större utsträckning.

Dalmatiner, roan & lethal whites

Anlagen för roan och dalmatiner är bland de mest kontroversiella anlagen inom marsvinsgenetiken eftersom de innefattar en letal gen.

Det finns i litteraturen flera förklaringar till hur anlagen för roan och dalmatiner nedärvs och jag presenterar dem tillsammans här. Båda teorierna innefattar ett anlag som nedärvs autosomalt semidominant och hos heterozygota individer ger upphov till teckningarna roan och dalmatiner. Hos homozygota individer är anlaget letalt och förenat med grava missbildningar.

RN-LOCUS
Rn = Roan/dalmatiner (semidominant , mutant)
rn = Ickeroan/ickedalmatiner (recessiv, viltform)

I och med att anlaget är semidominant är det olika fenotyper på en individ  som är homozygot för anlaget och en individ som är heterozygot. Detta innebär att ett marsvin med genotyp Rnrn, dvs är heterozygot, blir roan eller dalmatiner, vilket av roan och dalmatiner avgörs av modifierande gener som man genom avel selekterat för inom respektive ras. Ett marsvin som har genotyp RnRn, dvs är homozygot för anlaget, är helvitt och gravt missbildat med anopthalmi/microphalmi = avsaknad av eller mycket små ögon, blinda, läpp- och gomspalt, dövhet i varierande grad.

WH-LOCUS
Wh = Dalmatiner (semidominant , mutant)
Whmi = Roan (semidominant , mutant)
wh = Inga vita markeringar eller letala effekter (recessiv, viltform)

Dalmatinergenen (Wh) ger hos heterozygota individer (genotyp Whwh) ett marsvin med ansiktsteckning liknande dutch, dvs enfärgade kinder och bläs, samt en i huvudsak vit kropp med prickar i samma färg som ansiktsteckningen. Ögonen är rubinfärgade. I homozygot uppsättning (WhWh) är anlaget letalt, ger helvit pälsfärg och de flesta bebisarna dör antingen i fosterstadiet eller strax efter födseln pga grava missbildningar såsom anophtalmi (=avsaknad av ögon), läpp-och gomspalt, dövhet i varierande grad.

Roangenen (Whmi) ger hos heterozygota individer (genotyp Whmiwh) ett marsvin med enfärgat huvud och fötter samt en kropp med mixat vita och färgade hårstrån. Enligt standarden eftersträvas så jämn blandning som möjligt av vita strån och teckningsfärg. I homozygot uppsättning (WhmiWhmi) ger anlaget helvit pälsfärg , micropthalmi (=små ögon och blindhet), läpp-och gomspalt, och dövhet i varierande grad. Ett fåtal individer överlever, bebisarna dör ofta i tidig ålder.

Oavsett om vi väljer att tillämpa teorin om Wh-locus eller Rn-locus blir resultatet detsamma. Skillnaden mellan de båda locusteorierna är att modiferande gener som har en mer omfattande inverkan för Rn-locus. Enligt båda teorierna nedärvs anlaget för roan resp dalmatiner autosomalt semidominant. Hos heterozygota individer ses dalmatiner- respektive roanteckningen, medan homozygota individer föds med grava missbildningar. Det kan därmed inte nog understrykas vikten av att känna till anlaget för roan och dalmatiner innan man startar sitt avelsarbete.  Att genom okunskap göra roan-roan-parningar eller dalmatiner-dalmatiner-parningar där resultatet blir lethal whites är inte etiskt försvarbart då det innebär skada och stort lidande för såväl marsvinsbebisarna som deras mamma. Dessutom strider detta emot gällande lagar och förordningar i Sverige (1).

Utdrag ur SJVFS 2019:15 Saknr L 80 4 Kap 3§:
”De djur som nedärver missbildningar, eller andra egenskaper som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga funktioner, får inte användas i avel.”(1)

Källhänvisning:
1. SJVFS 2019:15 Saknr L 80. Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om villkor för hållande, uppfödning och försäljning mm av djur avsedda för sällskap och hobby.
https://djur.jordbruksverket.se/download/18.7c1e1fce169bee5214faf48f/1553853310633/2019-015.pdf 

För att undvika att lethal whites föds så är i Sverige inte tillåtet att para roan-roan eller dalmatiner-dalmatiner. Istället sker avel med self i motsvarande teckningsfärg, vilket ger 50% dalmatiner/roan och 50% self. Vanligtvis används just dessa selfar som är efter roan eller dalmatiner i vidare avel med roan resp dalmatiner i syfte att få med rätt modifierande gener, vilket renavlade self saknar.

Värt att tänka på i sammanhanget roan och dalmatiner är att, trots att dessa anlag är dominanta gentemot ickeroan / ickedalmatiner, kan teckningen ligga dold. Då menar jag inte att anlaget är dolt utan istället att exempelvis roanteckning ligger dold under en vit fläck eller för övrigt vit pälsfärg. I praktiken innebär det att man även ska tänka sig noga för innan man parar en roan eller dalmatiner med ett djur som är vitt i övrigt, som exempelvis Self PEWhite, en helvit teddy eller en Magpie. Bedriver du avel med marsvin är detta givetvis inga vanligt förekommande planerade parningar. Istället sker dessa parningar framförallt då man vill ta en kull på sina trevliga söta marsvin. Och utan kunskap om förekomsten av ett eventuellt roananlag kan man få en tråkig överraskning med lethal whites i kullen. Det kan även födas dolda roan i kombinationen cream roan x cream eller tort&white x black roan. I den förstnämnda parningen, cream roan x cream kan resultatet bli PEWhite roan, dvs PEWhite är roanteckningen döljs under det vita. Även i den andra parningen, tort&white x black roan kan resultera i dolda roans. En del av marsvinsungarna blir trefärgade black/golden/white med roanteckning. Denna roanteckning behöver inte alltid fördela sig helt jämnt över kroppen utan blir det en marsvinunge får sparsamt med roanteckning och slumpen gör att denna roanteckning sammanfaller med de vita fläckarna syns inte att marsvinet faktiskt är roan. Alternativt att marsvinet är höggradigt vitfläckigt dvs till stor del vitt, då kan roanteckningen hamna på den vita delen av pälsen och därmed döljas.

I samband med att vi tar upp roananlaget kan det vara värt att uppmärksamma att vissa ”roanlinjer” förr inte gav några lethal whites trots att man parade roan x roan. Hur förklarar man då detta?  Söker vi i genetiklitteraturen hittar vi studier som talar för en recessiv ”silvering gene” (si) som i kombination med rätt modifierande anlag (polygener) ger dessa så kallade roans. Alltså inte desamma som den roanteckning som nedärvs semidominant. Slutsatsen vi kan dra är att marsvin med två olika sorts anlag kan likna varandra utseendemässigt, dvs de har liknande fenotyp men olika genotyp. Samtidigt ser vi till dagens roans, såväl nonselfs som abessinier och teddy, ser vi att utfallet i parning mellan roan och ickeroan ger avkomma med i genomsnitt 50% roan. Således är det mest troligt att dagens roans inte härrör från ett recessivt anlag (si) utan snarare från ovan nämnda semidominanta anlag (Rn). Värt att nämna i detta sammanhang kan även vara att individer homozygota för den recessiva silvering gene (sisi) har ”roaning” såväl på kroppen som huvudet och att deras teckning utvecklas med åldern.

Dapple/Tweed

En teckning som påminner om Roan är Dapple eller Tweed, vilket är ett nyare namn i bl.a Nya Zealand och Storbritannien. Tweedteckningen har funnits i många år men det är först under 2000-talet som aveln kommit igång på allvar när tyska uppfödare började intressera sig för dem. Dapple/Tweed fick full standard i Tyskland 2010 och i EE 2017. Tweedteckningen består av en mörkbrun mask över nosen samt mörkbruna öron och fötter. Dessa partier ska vara fullfärgade utan brindling. Resten av kroppen hos Tweed ska ha en jämn mix av chokladfärgade och vita hårstrån. Därmed har Tweed delvis samma utseende som en Roan, men genetiken och anlagen för dessa båda teckningsvarianter har inget gemensamt. Anlaget för Roan är som jag tidigare nämnt semidominant (se ovan) och förekommer på flertalet färger medan anlaget för Tweed är recessivt samt bleker chokladfärgade hårstrån till vitt. Tweedteckningen förekommer alltså endast inom chokladgruppen, dvs för färgerna Chocolate, Carob, Beige. Det recessiva anlaget för Dapple/Tweed betecknas wd där wd står för white dapple och individerna behöver även minst ett anlag för fullfärg (C) i C-locus för att kunna bli tweedtecknade. Genotypen för Dapple/Tweed är aabbC_D_E_kkP_rnrnSSwdwd. Tweedteckningen kan även förekomma i kombination med annan teckning såsom Tweed Tan och Tweed Orangeagouti. Däremot är Tweed Fox och Tweed Cinnamonagouti inte möjligt med tanke på att fullfärg i C-locus krävs för att tweedteckningen ska bli synlig.

Nedärvningen av Tweed är enkel autosomal recessiv nedärvning:
Tweed x Tweed ger 100% Tweed
Tweed x Tweedbärare ger 50% Tweed och 50% Tweedbärare
Tweedbärare  x Tweedbärare ger 25% Chocolate, 50% Tweedbärare och 25% Tweed

Maskade  – Himalaya, Zobel

Himalaya har jag tidigare nämnt då vi diskuterade C-locus i artikeln om Rödgruppsfärger. Ett marsvin som har dubbel uppsättning av himalayaanlaget blir himalayafärgat förutsatt att det även har dominant anlag i E-locus, alltså genotyp EEchch. Då syns det temperaturkänsliga svarta pigmentet. Har marsvinet istället genotyp eechch visas inget svart pigment och marsvinet är helvitt med röda ögon.

Värt att veta är att det finns inga rödgruppsmaskade himalaya. Detta eftersom himalayagenen bleker allt rött pigment till vitt och tillåter svart pigment enbart på temperaturkänsliga områden. Himalayateckningen är möjlig att få i samtliga svartgruppsfärger, men vanligast förekommande är black och chocolate.  I teorin finns även himalaya i grey, lilac och beige. Dessa färger är dock inte så vanligt förekommande då de är såpass ljusa och därmed inte alltid färgar ut tillräckligt att uppnå utställningskvalitet. Himalayaveln (Nonself) fokuseras snarare på de färger där en fin kontrast kan uppnås mellan maskfärg och kroppsfärg. Himalayafärgen förekommer även hos andra pälsvarianter. Bland teddymarsvinen har vi exempelvis en del lilac himalaya samt beige himalaya. De är dock oftast väldigt bleka i maskfärgen och misstas ofta för PE White. Nedan bilder på en lilac himalaya teddy (med tämligen sparsam maskfärg).

  

Zobel är ett marsvin som har någon av svartgruppsfärgerna i en blekare variant samt med en himalayaliknande mörkare nos, öron, fötter, fast maskfärgen är densamma som övrig kroppsfärg bara lite mörkare nyans. Denna teckning uppstår hos svartgruppsfärger då himalayaanlaget kombineras med silveranlaget, genotyp chcr. Rent praktiskt kan Zobel uppstå i parningar som exempelvis Black himalaya x Silveragouti eller PEWhite x  Cinnamonagouti. Eftersom Zobel är heterozygota, dvs har två olika anlag i c-locus är det ingen färg som kan renavlas.

I detta sammanhang kan det även vara värt att nämna Sepia. Sepia är ingen teckning eller maskning men jag väljer ändå ta upp sepia här eftersom sepiafärgade marsvin ibland misstas ibland för att vara zobel eller choklad. Och emellanåt förekommer färgbeteckningen zobel/cream. Zobel/cream är ingen färgkombination som finns. Zobel förekommer enbart med vitt eftersom zobel har två vita anlag ett himianlag och ett silveranlag (chcr) medan Sepia förekommer ihop med cream (cdch). Sepia är alltså egentligen svart som blekts till en gråbrun nyans hos djur som är black/cream. På motsvarande sätt kan samtliga svartgruppsfärger erhålla sepiablekning (cdch) när det finns himianlag bakom dem. Detta oavsett om de är fläckiga med svartgruppsfärg/cream eller enbart svartgruppsfärg med sepiablekning. Ett marsvin med enbart svartgruppsfärg är genotyp aaEECC eller aaEeCC där CC krävs för att marsvinet skall få fullfärg. Är genotypen aaEE eller aaEe och annan genuppsättning i C-locus än CC kallas dessa varianter för dilutes. Dilutes används exempelvis i agouti- och foxaveln.

Maskade – California

Nonself California är en av de maskade varianterna där marsvinet har teckning på nos, öron och fötter och grundfärg på resten av kroppen. Grundfärgen är red, PE/DE golden, buff, saffron, cream, lemon eller PE/DE white. Teckningsfärgen är black, chocolate, grey, lilac, beige eller blue. Nonself California är hos Svenska Marsvinsföreningen antagen i Guidestandard 2015-01-01 samt full standard på dispens 2019-01-01.

K= Californiateckning (semidominant, mutant)
k= Icke california (recessiv, viltform)

Att Californiaanlaget är semidominant innebär i praktiken att de två genotyperna Kk och KK skiljer sig åt utseendemässigt, vilket de inte gjort ifall anlaget nedärvts med vanlig dominans.

Kk = Heterozygot California, mörk markering av öron, fötter och oval nosmarkeringen skall omfatta nos och överläpp samt sträcka sig upp mellan ögonen.
KK =  Homoygot California, Siam i genetiklitteratur, mer utbredd teckning än heterozygot California och har som vuxen oftast sotning på stora delar av kroppen.

Californiateckningen utvecklas med åldern. För heterozygota California dröjer teckningen, medan den syns tidigare för homozygota California. Men i gengäld färgar de homozygota ut alltför tidigt och som vuxna är de inte längre utställningsbara. De heterozygota California däremot kan hålla sig fina teckningsmässigt och ställas ut längre upp i åldern. Utöver nämnda genotyper för California (heterozygot Kk eller homozygot KK) styrs teckningen även av modifierande anlag, vilka påverkar teckningens utbredning. Genom planerad avel kan man som uppfödare selektera för rätt sorts modifierande anlag för bästa teckning. Vidare används såväl heterozygota California som homozygot California och Self med rätt modifierande anlag i Californiaaveln.

Likheter och skillnader mellan Himalaya och California

De två Nonselffärgerna Himalaya och California som ingår i gruppen maskade kan för den oinvigde se tämligen lika ut, Det finns en hel del likheter samt även en hel del skillnader och jag tänkte ge en kort sammanfattande översikt över dem här.

Himalaya och California är alltså två snarlika färgvarianter. På utställning bedöms dem båda inom Nonself maskade, men dessa teckningar finns även på andra hårlag än korthår bl.a himalaya teddy, california teddy och california sheltie. Några av skillnaderna är att himalayagenen är recessiv till annan färg, medan californiaanlaget är semidominant. Anlaget för himalayateckning kan således bäras vidare från generation till generation och plötsligt dyka upp. California däremot gör det inte, utan har marsvinet californiaanlaget uttrycks det. Himalaya förekommer enbart i en grundfärg vit, medan California finns i flertalet grundfärger red, PE/DE golden, buff, saffron, cream, lemon, eller PE/DE white. Himalaya har alltid röda ögon medan California kan ha antingen mörka eller röda ögon.

Vit pälsfärg och vitfläckighet samt dolda färger & teckningar

Som framgick i avsnittet om Dutch kan marsvin vara vita och vitfläckiga samtidigt. Och det syns inte om det vita marsvinet har samtidigt anlag för vitfläckighet, utan det visar sig först i aveln. Exempelvis ifall ett marsvin som är tillsynes PEWhite men härstammar från dutchavel sedan paras med en Self Cream. Då kan man i nästa generation få creamar med vita fläckar. Kanske inte alls det man hade tänkt sig ifall man avlar Self Cream och Self PE White. På samma sätt kan vit pälsfärg hos Himalaya och vita California dölja vitfläcksanlag ifall de vita fläckarna hamnar på delar av kroppen där marsvinet är vitt. Däremot ifall vitfläck hamnar över teckningsfärgen syns det, alltså kan exempelvis en Himalaya ha vitfläck över nosen och saknar då maskningen där men har maskningsfärg på resterande delar. Detta är inte helt ovanligt inom teddyaveln där färgavel inte skett i någon större utsträckning utan himalayatecknade teddy har avlats tillsammans med trefärgade teddy. På bilden en beige himalaya teddy med vitfläck över nospartiet. Här syns dock teckningsfärgen på öron samt tassar, även om den är tämligen blek i och med att den är beige och kontrasten gentemot den i övrigt vita pälsen är liten. Färgavlade Nonself Himalaya förekommer oftast med svart maskningsfärg där fin kontrast erhålls mellan maskningsfärg och övrig kroppsfärg.

Skulle det dessutom röra sig om uttalad vitfläckighet kan en himalayas maskningsfärg helt döljas under vitfläck. Inom teddyaveln förekommer det marsvin som registrerats som Teddy PE White fastän de egentligen är himalaya. Och när de parats med exempelvis ett marsvin som är Cream/white dyker det plötsligt upp två- eller trefärgade teddymarsvin i kullen. Dessa två- och trefärgade uppvisar svartgruppsfärg, vilket inte en PE White och Cream/white kan ge. Den genetikkunnige vet då att det inte rör sig om någon nytillkommen mutation eller oförklarligt färgfenomen utan snarare att det marsvin som tillsynes är PE White snarare är någon annan färg istället. Låt oss titta på denna nämnda parning i ett korsningsschema för att illustrera vad som sker med genetiken.

Hane:
Beige Himalaya Teddy med tämligen sparsam maskningsfärg med vitfläck över nospartiet tillsynes PEWhite
Genotyp Eepchchbbppss, ger anlagen Echbps alternativt epchbps till sin avkomma.

Hona:
Cream/white Teddy
Genotyp eecdchbbPPss, ger anlagen ecdbPs alternativt echbPs till sin avkomma.

Vidare kan vit pälsfärg eller vitfläck även dölja roan och dalmatiner (såsom nämnts tidigare i denna artikel). Alltså ett vitt marsvin kan således vara andra färger under det tillsynes vita. Vitfläck kan även dölja californiateckning. Californiateckningen kan dessutom döljas under svartgruppsfärg. För att åskådliggöra detta visas bilder vid olika åldrar (nyfödd respektive 9mån) på ett trefärgat marsvin som är californiatecknat under sin vita och svarta färg. Framifrån syns inte alls att marsvinet är California. Den uppmärksamme noterar dock örat som är goldenfärgat på marsvinsbebisen och vid 9 månaders ålder har örat mörknat då californiateckningen utvecklat sig.